Vi reser till Italien igen

Efter denna resa är vi överens om att Bergamo inte är något bra alternativ för flyg. RyanAir i all ära men det blir inte så billigt i slutändan och det är en otroligt seg bilresa från Milano till Vasia. Det får bli Nice i fortsättningen.

Vi installerar oss i Ott&Karls hus i Torre Papone och tidigt nästa dag ska vi möta Barbara vid huset. När vi kör in i byn är de första människor vi möter Franca Saluzzo och Sig. Armando. Känns så otroligt häftigt samtidigt som vi inte kan kommunicera överhuvudtaget … vi måste lära oss italienska.

När vi träffar Barbara har hon både dåliga och goda nyheter. Vi börjar med den goda: Det visar sig att de funnit ett testamente i SanRemo som visar att systrarna Saluzzi faktiskt ärvt hela huset. Det är bra för då vet vi vad vi köper.

Och den dåliga nyheten: Att registrera detta och få in alla uppgifter på rätt sätt kommer ta minst två-tre veckor. Så vi kommer inte kunna skriva något kontrakt denna vecka.

Hm. Detta innebär att minst en av oss måste komma ner igen om två-tre veckor. Om vi inte kan fixa någon med fullmakt. Så tänker vi att Helena kanske kan hjälpa oss.

Innan vi kliver in i huset måste jag berätta om Helena. Det är Karls syster som bott i Italien i närmare 30 år. Hon har varit en fantastisk hjälp och tolk i våra olika beslut, funderingar och naiva drömmar. Hon har peppat oss och trott helhjärtat på projektet och dessutom hjälpt oss med massvis av goda råd hur vi ska gå tillväga. Helena har varit ovärderlig.

Så vi ringer Helena. Igen. Kan hon möjligtvis tänka sig att komma till Diano Marina och skriva på kontraktet om hon får en fullmakt. Det är faktiskt väldigt mycket begärt. Hon svarar ja. Alltså, hon är så fantastisk.

Vi kliver in i huset. Det har hänt så mycket sedan vi var här senast. Då skulle vi bara titta på det. Vi kunde aldrig tro, eller kanske ens hoppas på, att vi faktiskt skulle köpa huset. Det är ju hur mycket som helst att göra. Det är stort. Det är nedgånget. Taket är dåligt och det regnar in. Alla skorstenar från kaminer är kass. Det är fullt av en jäkla massa bråte som måste fraktas bort. Vi vet inte ens om elen fungerar. Eller vattnet. 

Och framför allt – vi talar inte språket. Men vad tusan... Vi älskar stämningen i huset. Det kan verkligen bli vårt hem.

På eftermiddagen kommer Barbaras byggkillar för att titta närmare på taket. Vi vårt första möte sa de runt $17.000 för taket. Nu börjar det närma sig €40.000. Det måste vi fundera vidare på.

Vi får iallafall nycklarna och kommer ha tillgång till huset alla dagar vi är där. Sig. Armando har flyttat ut men det är fortfarande fullt av hans kläder kvar. Vi konstaterar även att två kaminer är borta och att de fortfarande hämtar saker i källaren. Det är ju inte vårt ännu. Vi trodde vi skulle skriva kontrakt men det blev inget med det.

Under veckan träffar vi både svenskar och fransoser. I Torre Papone träffar vi Elisabeta och Peo. Vi tar en kaffe och äter middag och nästa dag besöker de vårt hus. I Torre Papone och Pietrabruna bor en hel del svenskar. Det känns väldigt bra att ha dem omkring sig men att ändå bo i en by där vi är de första svenskarna. Det berättade Louis.

Louis och hans fru är våra absolut närmsta grannar. De har sin terrass precis på andra sidan om vår glasveranda. De bjöd oss på en drink och det var otroligt trevligt att lyssna till deras historier. Han har varit i Vasia till och från i 60 år så han vet en hel del om byn och vårt hus. De kommer vi se mer av. Nästa gång bjuder vi på drink.

Med närmare 30 grader unnade vi oss mycket tid på stranden, flera glassar och välförtjänt avkoppling. Vi har slitit med flytt, renovering, städning och organisering i stort sett utan uppehåll sedan i mitten på juni. 

Den 9 september kunde vi iallafall träffa Notaio Lucia Trucco i Diano Marina för att ordna med en fullmakt åt Helena. Det var munskydd på och i stort sett hela kontraktet lästes igenom. Där var två vittnen och en tolk. Lucia talade mycket bra engelska så tolkens medverkan var lite otydlig. Det var däremot inte hennes klänning som lämnade föga till fantasin.

På lördagen den 10 september lämnade vi Vasia och körde mot flygplatsen. På vägen stannade vi på en snabb lunch hemma hos Helena och hennes man Roberto Monti i Arenzano tillsammans med Elisabeta (Robertos syster) och Peo. De bor i ett helt fantastiskt hus med två hundar och Papone — sköldpaddan...