Ännu så mycket att upptäcka

Vi är åter i Vasia. Efter intensiva veckor i Sverige packade vi åter bilen full och körde ner. Olga & Nora var med för att spendera sommaren i Italien. Naturligtvis skönt att vara tillbaka i ett lugnare tempo. Tills det började klia i fingrarna och vi tog tag i hallen. Efter Hedvig och Catharinas skrapande var det dags att måla. En del smärre sprickor behövde fixas... kändes ovant med vi blandade till lite ZL25 och spacklade i efter bästa förmåga. Sedan målade vi hallen kalkvit tillsammans. Att öppna ytterdörren och stiga in i en ljus och fräsch hall känns som ett otroligt lyft för hela huset. 

Vi hann klart precis i tid för att fira midsommar. I år blev det en mindre tillställning med oss och Caspar & Elinor. Svensk sill och potatis tillsammans med några italienska inslag.

Så gick det en dag eller två när vi laddade upp inför nästa projekt – fräscha upp verandan och måla kalkvitt. Här hade vi mer lagningar i väggar och tak att ta tag i. Inte något vi gjort tidigare men tänkte; hur svårt ska det vara. Vi blandade till lite MM30 och skred till verket. Både Olga och Nora gick all in med ett strålande resultat. Vi putsade och lagade och lagade och putsade. Vi pustade ut och fortsatte med ZL25 ovanpå för att få en lenare och jämnare yta.

Catharina målade dörren in till Armandos och efter ett gemensamt beslut tog vi bort järnfönstret framför muren in till vår granne Luis. Tanken hade varit att behålla det för att bygga hyllor bakom och ha det som en form av vitrinskåp. Men detta blir bättre. Vi kan isolera väggen och bygga hyllor istället.

Ytterligare ett beslut som tog i stunden var att öppna upp mellan verandan och kontoret. Där har trots allt tidigare varit en dörr och kontoret/gästrummet/"garderoben" skulle må bra av att få in lite mer ljus. Sagt och gjort. Olga & Nora tog ner den på nolltid (se filmen nedan). Det visade sig att ardesia-hyllan, som satt mitt på, tidigare legat som ett trappsteg ner till kontoret. Vi lade tillbaka den. Putsade lite, som vi lärt oss nu, och vips så var ordningen återställd.

Apropå att putsa. Olga och Nora gjorde ett imponerande arbete med både tak och väggar. De har en så skönt orädd inställning till att bara ta tag i okända saker och göra något av det.

När alla skador var reparerade målade vi och verandan blev som ny. Måste säga – med ett imponerande resultat. Vilket lyft.

Vår vana trogen började vi naturligtvis fundera på nästa steg. Vad gör vi nu?

Vi målar kontoret. Planen vara att måla rummet vinrött för att ge det en lite manlig bibliotekskänsla. Med rätt ljussättning kan det bli riktigt snyggt.

I taket har vi en ordentlig spricka som måste lagas och dessutom är det några lösa flikar mitt i som behöver tas bort så att färgen fäster. Jag tar fram en stege, klättrar upp och pillar bort några flagor... 

Det är nu vi gör den verkliga upptäckten. Vi anar ett mönster.

Med darrande hand, och en kamera som dokumenterar, frilägger vi en takmålning. Vem kunde se det komma?! Nu börjar ett frenetiskt skrapande för att se vad det är för motiv. Till en början går det enkelt att skrapa loss färgflagor som faller ner men längre ut där valvet börjar övergå till vägg sitter färgen benhårt. Vi kan vara relativt hårdhänta utan att skada mönstret.

Så drar vi lite med spateln på väggen och inser att det är målade mönster på dem med. Vi blir helt lyriska och skrapar på så gott vi kan. Det går relativt enkelt men på några ytor sitter det väldigt hårt på väggarna också. Plötsligt dyker en bård upp mitt på väggen. Vi knackar och det låter lite ihåligt. Ännu en upptäckt väntar.

Jag går upp på vinden och skymtar det jag hoppas på. Rusar ner och knackar ner väggen. Dessa moment går inte beskriva. Där bakom, efter att tegelstenar plockats ner, framträder en öppen spis. Vem kunde se det komma?! Rökgången finns kvar. Raserad och igensatt men där kan vi installera ett rör och koppla in en liten vedkamin. Värme – det behöver vi i vinter.

I Ott & Karls by Torre Paponi bor en italienare som är byggnadsantikvarie, Leo Paponi. Vi arrangerar ett möte där Karl kan vara tolk och han besöker oss några dagar senare. Han berättar att det är originalmålningar från tidigt 1800-tal som vi skrapat fram. Hela huset, och detta rum i synnerhet, har plötsligt fått en stoltare prägel. Det har varit fint folk som bott här.

 Vi frågar om det finns någon genväg att få fram målningarna men svaret är nedslående och föga överraskande. Det finns inga genvägar. Bara att skrapa på men vi får veta att det troligtvis kommer vara enklare efter sommaren när väggarna är torrare. Men han säger också tröstande att vi behöver inte skrapa hela taket och väggarna. Det kan vara intressant med tidens olika lager. Och sprickan i taket kan vi strunta i att laga. "Se till att det är stabilt ovanpå på vinden så kan ni eventuellt fylla i lite vid senare tillfälle. Piano, piano", säger han. Likt de flesta italienare här i byn. Det känns lugnande. 

Så i det rum som vi inte alls gillade. Där vi ursprungligen tänkt placera ett badrum (vad tänkte vi) och som mer blivit det där rummet som blivit över. Där stod ett skrivbord, en dubbelsäng och en stor byrå som inte alls fungerade ihop. Nu har det plötsligt blivit huset finaste rum med tak- och väggmålningar och en öppen spis.